Jag har alltid varit en kreativ person, det har alltid funnits musik, berättelser, bilder och konst uttryck som jag har rört mej i på ett naturligt sätt. Mitt yrkesval att bli dramapedagog föll sej naturligt då jag i detta kan dribbla runt med alla möjliga uttrycksformer.

 Nu när tid har gått och barn med stora behov finns i mitt liv så märker jag att min kreativitet måste hitta andra vägar. Kanske kan jag inte ge lika mycket till andra som dramapedagog på en kulturskola, min energi och min kreativitet måste gå till mina barn och familjen för att vi ska kunna hålla och orka. Då kommer massagen in. En häftig grej!

 Alla människor har ju en kropp oavsett om den är hel eller trasig, eller något deffekt så har vi en kropp att vara i och ta hand om på bästa sätt. Det gör vi ju inte, tar hand om den. Några människor gör det vanisinnigt överdrivet med kost och träning in absurdum. Medan de flesta vet vad som borde göras, men gör det inte. När man får   massage så upplever man sin kropp på ett påtagligt sätt. Man känner muskler och kanske värk på vissa ställen. Man blir varse sin hydda där själen bor och på nåt sätt så kommer man nära sej själv på ett jordnära sätt.Man får ett möte med sej själv och det är en bra grej. Jag upplever samma sak när jag ger massage till någon som kan ta emot. Massagens effekter är fantastiska då!

Jag skulle kunna skriva en hel lång faktabaserad trist bok om hur nattsömnen fungerar i detta hus. Men den skulle förmodligen bli en av världens mest olästa böcker som skulle stå på en hylla och samla ur trist damm. Så jag låter väl bli att skriva en sån bok. Jag kan skriva några rader här i stället, så kan man hoppa över de raderna om man vill. Eller jag kortar ner den ytterligare till en mening. Det kanske kan räcka. Ok, nu kommer meniningen. ; vi sover inte på nätterna. Eller mer korrekt, Frida sover men inte Fredrik, jag och Albin. 

Därför så löper helgerna ganska skönt med att en av oss får sova vidare efter Albin har vaknat ur tidigt eller mitt i natten, oftast är det jag som somnar om, och på förmiddagarna så går nästa förälder och vilar sej. Helgerna är dock lite korta.

Det värker i mitt hjärta när jag hör om alla dessa barn som sitter hemma för att skolan inte kan möta upp deras behov. Bredvid dessa barn står hjälplösa föräldrar som älskar sina barn oändligt och som vill att deras liv och framtid ska vara bästa tänkbara, men starten på vårat civiliserade liv i samhället blir inte så lyckat. 

Idag känner jag bara en djup tacksamhet att mina ungar åker iväg med taxin till en skola som fungerar för dom båda! Visst är det konflikter och problem ibland, men det är ändå överkomligt. Både för barnen och för oss vuxna. 

Frida befinner sej, för första gången någonsin, i ett lärande. Hon kommer hem och berättar om dinosaurier och om hur dom dog! Då vill jag bara krama den ungen! Och alla pedagoger som gör att hennes tillvaro är begriplig för henne!

Albin har börjat med träslöjd och tycker det är jätte intressant! Han sandpapprar och sågar och väljer vad han vill göra tillsammans med pedagogerna.

I jul ska alla pedagoger i skolan få en fin julklapp av familjen Sandvall, kanske också taxi chaffisen , fastän han är sen ibland!

När barn nr 1 kom, Albin, då vändes vår värld helt upp och ner. Allt som tidiagre var sant blev till ett skämt och livet blev en mycket svajig balansgång över en avgrundsdjup klyfta. På ena sidan var Hopp och på andra sidan Förtvivlan. 

När barn nr 2 kom, Frida, så log en lycklig sol emot oss och skogarna var ljusgröna och guld skimmrande, tills hon bestämde sej för att ta med oss på en färd i en hemgjord raket rakt ut i rymden och besöka helt för oss oupptäckta planeter så som Autism och Språkstörning. Planeter som tidigare var nåt avlägset som vi bara hade hört talas om.

Däremot har jag och Fredrik alldig fått bestämma vart resan ska barka hän med oss. Jo möjligtvis på sommaren då vi tar oss runt i vår hemsnickrade husbuss. I sommras var i till Hjo. Där hade ingen av oss varit tidigare....

Alla människor har vilkor för att ha en så bra och vettig tillvaror som möjligt. Ett vilkor är att vi ibland vill vara lediga från allt och alla. Det kan ju gräma mej att man inte när som helst kan sätta upp dessa vilkor allt eftersom det skulle passa mej. Att tex vara ledig en tisdag som idag. Varför inte? Egentligen?

Jag var inte med när vilkoren för ledighet dikterades så jag borde väl ha nåt att säga till om i frågan, eller hur? Jag har ju jobbat så många andra dagar då kan jag väl få ta ledigt idag? För att jag liksom känner för det?

Denna diskusion hade jag med min dotter i morse, men då gällde det henne och hennes ovilja att följa med taxin till skolan. Hon tog upp alla ovanstående argument om varför hon kunde vara ledig idag. Dessutom så är det en pojke i hennes grupp som retas. 

Jag ville så gärna säga att hon kunde vara hemma och bara mysa med mamma hela dan. Vi kunde poppa popkorn och sitta och smula i soffan och titta på en film. Men istället så blev det löfte om att det skulle bli trist här hemma utan iPad, dator och tv, det skulle absolut inte bli några popkorn! Så en ilsken och besviken 9 åring satte sej tillslut motvilligt i taxin med tårarna rinnande av ilska, det sista jag ser är att hon   räcker  ut tungan åt mej innan taxin åker iväg. Jaha. 

Jag går in och ringer till hennes lärare och berättar dagsläget. Jag tar också upp problemet med pojken som retas. Det problemet är känt och man jobbar med pojken så att han ska förstå att andra blir ledsna om man reats. Pojken är också autist. Han förstår inte att människor kommer ihåg att någon har retats och varit dum, för honom är det just nu som gäller. Just nu är han snäll emot sina klasskompisar men det ser inte dom för dom vet att den här pojken retas och är dum. Det är deras erfarenhet av honom. Då blir vilkoren tuffa för alla. 

Luftvärmepumpen i huset är sönder, bussen behöver repareras och vi behöver isolera verandan. 

Sicken grå,vardaglig och novembrig "att göra " lista. Tänk om det ändå kunde innehålla lite mer glitter, fjäder boas, klackar och dans ! Men det är svårt att isolera verandan i högklackat, tror jag. 

När Frida kommer hem med taxin efter skolan så gör hon säkert som många andra barn, dräller in i hallen , kastar av sej skor och jacka på golvet och säger "jag är hungrig". Det är då jag som mamma kommer in i bilden. Ibland föröker jag få igång ett samtal med min dotter om  " hur skoldagen varit" och" vad åt ni i skolan". Har jag tur får jag ett slött svar bakom iPad skärmen "jag är bra". Ok. Hon är bra. Frida är bra. Jag vet ju att det betyder ungefär "jo tack mamma min skoldag har varit bra , men just nu vill jag vara i fred med min padda så sätt i gång och gör käk till mej". Efter ca 2 pannkakor kan man försöka med dialog igen och när blodsockret är jämnare så går det bättre. 

Det har hon nog efter sin mor.

Så måndag morgon kom igen. I bland hoppas jag att någon universell kraft ska ha glömt bort den så vi kan fortsätta sova i godan ro. Men hittills har ju det aldrig inträffat. Men jag hoppas.

Måndag efter lov vecka är extra ångest laddad, då vardagen ska igång efter att bara fått ha en kravlös tillvaror här hemma. Alla bestyr som påklädning , mat, medecinering och tandborstning kan utlösa mindre krig. Kan. I dag hände inte det (!) Båda barnen var nöjda med att taxin kom och det bar iväg till skolan! Detta är en av livets små presenter jag får ibland. Lugna barn, en brasa som brinner i köket på morgonen som maken har tänt innan han for i väg till jobbet. Och en kopp gott kaffe. Det är fina presenter det!

ska allt bara funka, alla ska komma upp i tid och frukosten ska flyta på och kläder ska ha rätt färg och form och storlek och alla saker ska vara på sin rätta plats. Annars...Pang! Bom! Explosion och vredesutbrott! Vulkanen Frida får ett utbrott! Och  mamma svettas och en storebror blir arg. Då kommer taxin som ska skjutsa barnen till skolan. Bara att få på barnen ytterklader i det läget är en match som jag oftast vinner, men ibland lämnar jag "walk over" och F får stanna hemma tills den kokande lavan har stillat sej. A kan jag mota ut i taxin, han sitter ju i rullstol, och han är oftast arg för att lillsyrran ballat ur och skriker och kastar saker. Hans irritation försvinner på väg mot skolan. I ett sånt här läge har jag telefonsamtal framför mej då jag ska ringa till skolan och berätta på ett sansat vuxet sätt vad som gått fel och varför hon inte kommer till skolan idag. Jag är helt slut efter att ha försökt att övertala, skrikit och bett om ursäkt och tjatat på F att följa med taxin. Men framgången har då uteblivit. Vi har tur, för F går i en skola där man förstår autism, där man vet att det finns bra dagar och riktigt jobbiga dagar. Men kvar i huset är ilskan F och svettiga mamma och nu ska jag vara en pedagogisk och förstående förälder som ska hjälpa min dotter att förstå vad som gick snett. Phu!

Men denna morgon så var det bara ett tjat vid tandborstningen och ett mindre jordskalv när jackan skulle på, båda barnen kom med i taxin och i eftermiddag ska F till sitt kortis. Då är bara A och jag ocg Fredrik hemma. En liten paus till nästa utbrott.

Jag var ute och gick idag, jag skulle posta ett recept så att Albins sondmat kan beställas. Det brukar ta 3 dagar innan maten kommer så jag hoppas att det inte hinner ta slut. Jag tog en sväng över skogen innen jag jag gick hem. Jag gick på en smal stig i skogen och alla löven avr gula eller bruna och de flesta låg på marken. Det prassalde om min skor där jag gick. Det doftade jord, löv och våt mossa. Då kom ett minne till mej, ett barndoms minne. Jag är ca 6 eller 7 år och jag har ett par bruna promenadskor på mej. Mamma sa att de hette promenadskor. Jag har nog själv aldrig använt det ordet någon gång. Men jag minns att jag tyckte om min promenadskor och jag är ute i skogen på hösten och det doftar jord, löv och våt mossa.  Och jag är glad. Jag är bara jag i skogen med mina bruna promenadskor och jag är glad. Det finns inga måsten och orosmoln på himlen. Jag är inte en massa titlar, jag är bara jag . I hösten på en höstpromenad. Och jag är glad.